Mitt liv med hund

 

Exakt när allt började vet jag inte. Faktum är nog att jag är född så här.

Min första tid i livet tillbringade jag delvis i en lägenhet, men av olika anledningar flyttade vi till ett hus ganska snart. Huset låg lite ensligt och mor kände sig lite orolig för att det skulle komma oönskade gäster hit. Hennes bror hade en blandrashund som hette Jack och han var en perfekt vakthund. Jack var en blandning mellan Gråhund och Schäfer. Om han bara var en bra vakthund eller om han faktiskt var folkilsken vet jag inte. Men han skulle få en betydande och avgörande roll i mitt liv. Hos Jack kunde jag få både tröst och skydd. Han var under sitt liv den enda jag kunde lita på.

När jag var ca 4-5 år, kom nästa hund in i mitt liv. Stallägaren där syrran var och red, hade en Schäfertik, som hade fått valpar. Hur mycket övertalning som behövdes vet jag inte. Vi hade ju Jack så jag tror att det behövdes en hel del, i alla fall med mor. Men när syrran flyttade stannade Isa hos oss.

Jag minns väl den dagen då far hade grävt en stor grop ute i hagen, och stod och snickrade på en låda. Vad som sades kommer jag inte ihåg, men någon dag senare var Jack borta. Så här i efterhand förstår jag vilken enorm styrka som krävde av far, att göra det där.

Några år senare var vi tvungna att ta bort även Isa. Vi hade fått allergi i familjen. Far och mor tog beslutet att det var tvunget. Jag lär nog varken vara den första eller den sista som svär eden, att skaffa mig en hund när jag blir stor. Jag skulle till och med ha flera hundar. Drömmen om att kunna ha uppfödning eller hunddagis föddes. Men när jag väl var (vad jag själv trodde) var stor, fanns det många hinder. Den dagen allt startade började med att en kompis hörde av sig. Han hade fått tag på en kattunge, och jag kände ägaren lite grann. Jag hade tidigare fått en katt av dem, och att växa upp i en liten by där alla känner alla så det är klart att jag följde med.

När vi stod där i köket och kompisen hade fått sin katt, blev vi tillfrågade om vi ville kolla på valparna. Spontant sade jag nej, för jag misstänkte hur det skulle bli. Genast började jag rabbla upp alla hinder och alla undanflykter jag kunde. Lasse som var en av de smartaste jag har känt, hittade lösningar lika fort. Utan att jag kommer ihåg hur vi kom fram till dörren till rummet där valparna var. Så stod jag plötsligt och såg på dem. Någon vecka senare skrev vi på ägarbeviset och Arro var min.

Ett av mina argument för att inte ha hund var, vad jag skulle göre med honom när jag jobbade. Vi hade kommit överens om att han fick vara tillsammans med sin far och syskonen som var kvar, tills vidare.

En dag när det regnade som värst, blev jag försenad från jobbet. Hundarna hade naturligtvis tak över huvudet. En bod sto i anslutning till hundgården, och där de kunde gå in. Men när jag kom dit satt Arro ute i regnet och väntade på mig. Han hade redan lärt sig klockan och rutinerna jag hade. Efter det ansåg mina föräldrar att det nog var bättre att Arro fick vara hos dem, när jag jobbade.

Uppfödaren hade anmält Arro och mig till både valpkurs och en utställning. Från utställningen minns jag bara en del av kritiken och placeringen. Vi kom trea och anledningen var att Arro hade en aning lågt kors. Emellertid var det något som skulle växa bort med tiden, och vi deltog i en utställning till något år senare. Den gången sade domaren att det inte gick att bedöma en hund som inte gick att hantera. När domaren rörde Arros svans drog Arro in den mellan benen och satte sig. När jag skulle få honom att resa sig valde han sig på rygg.

Det skulle dröja många år innan jag än en gång skulle in i ringen igen, efter den förnedringen. Trotts det sade alla som förstod sig på Schäfer att han var bland den vackraste Schäfer de hade sett.

Valpkursen gick betydligt bättre. Jag trodde mig veta allt om hundar när kursen var över, men anmälde oss även till fortsättningskurs. fortsättningskursen avslutadess med en lydnadstävling, och trotts att vi sällan eller aldrig tränade hemma, slutade vi på tredje plats. Våra minus i protokollet var att jag var otroligt nervös och gav massor av dubbelkommandon med kopplet. I fritt följ fick vi full pott, vad jag kan minnas.

som en parantes kan jag nämna att, dåtidens kurser baserades på de erfarenheter som hade gjorts på hundskolan i Solledfeå. Kursliteratruen var skrivet av paret Järverudsom jobbade på statens hundskola. De hade haft stora framgångar på lydnadstävlingar, så det fanns ju inga tvivel på deras kompetens.

Sven Järverud hoppades att utveklingen och sättet att fostra hundar aldrig skulle stanna.

 Det var uteslutande negativ förstärkning som gällde. Alltså, när hunden gjorde fel, skulle man korrigera den. Dessutom var vi tvungna att investera i en helstrypkedja. Till nöds fick det duga med halvstryp, men det var inte uppskattat. Vid slutet på en del kurstillfellen fick hundarna springa lösa och busa. Men det tog två gånger innan Arro lämnade min sida.

 

 Vid den tiden hade mitt intresse för tävling försvunnit helt. Jag var 21år och det fanns så mycket annat att göra på helgerna. Tack vare en snäll och vacker hund fick jag många nya vänner.

Ett yngre par av dem såg en annons om Dobermann valpar. Tjejen som bodde hemma hos sin mor, blev ju genast kär i en tikvalp, och hennes pojkvän betalade. Att valpens moder var folkilsken och fadern knappt gick att röra, bekymrade dem inte ett dugg. Inte heller åldern på valpen ifrågasattes. De fick veta att de kunde ta ut stamtavla senare om de ville. När tjejen till slut kom hem med valpen, blev tjejens mor vansinnig. Hon sade att en Dobermann inte kom in i hennes hus. På den tiden hade det blivit mycket skriverier i media om ”Dobermann mördarhunden). Lösningen blev att åka hem till mig och låta mig ha den tills mamman var övertalad. När de kom till mig, hade valpen inget namn. Jag erinrade mig ett vackert namn från Arros stamtavla och föreslog Katja.  Paret tyckte att det var ett bra namn och så blev det. Att det skulle dröja med att övertalningen med mamman tänkte jag inte på. Men jag var tvungen att göra något åt valpen, som var enormt busig och ett hemskt humör. Katjas syskon avlivades en efter en och jag stod där med en monsterhund. Där var jag framme vid ett av mina vägskäl i livet. Jag försökte med allt jag hade lärt mig på brukshundsklubben, men inget hjälpte. Tillslut frågade jag Arros uppfödare om råd. Det här var år 1990 och uppfödaren hade haft hund i många år innan dess. Hon berättade hur man kunde göra, och hur föräldrarna till valpar gör. Att enligt dåtidens normer misshandla hunden var aldrig något alternativ. Men att använda sig av tikens teknik. Alltså att ”bita” henne i örat som bestraffning blev lösningen. Så småningom tog jag bara henne i örat, och hon förstod att hon hade gjort något galet. Dock fick jag omvärdera mycket, om det är viktigt att ha en lydig hund.  Jag stod inför mitt livs svåraste tid som hundägare. För mig handlade det mycket om min stolthet.  Jag hade ju Arro, som var en superhund i nästan allt. Var det enbart tur? Jag valde att svälja min stolthet när det gällde lydnad.

 Men när min ledighet var slut, stod jag inför ett nytt problem. Mor och far tog ju hand om Arro, men nu var det en till. Jag hade den turen att jag är född med snälla föräldrar, så det blev aldrig något problem. När jag hade haft Katja i några veckor, började jag att tvivla på att tjejen som ägde henne skulle hämta henne. Det hade tagit slut mellan det unga paret och en dag, stod han där och gav mig ett val. Betala Katja eller överlämna henne till honom. Med facit på hand valde jag rätt. Jag betalade honom för hans utgifter, och han fick lov att låna henne ibland.

Katja blev en hund som fortfarande lever kvar i mångas minne. När jag hade fått henne att förstå att det inte var hon som bestämde allt, och att aggressivitet inte är lösningen på problem, blev hon en underbar hund. Hon blev älskad av de flesta och älskade dem tillbaks. Jag kände mer och mer att jag trotts allt hade lyckats än en gång. Så jag var kanske inte så dålig på hundar trotts allt.  

Katja hade förmågan att få folk att skratta. En gång när min syster var på besök, stod Katja under körsbärsträdet och plockade körsbär. Men hon var noga med att spotta ut kärnorna. En annan gång försvarade hon min svägerska, som i ena handen höll kopplet och i andra handen en barnvagn. Plötsligt kom det två lösa hundar springande. Katja reser sig på bakbenen, och svägerskan hör två pip och båda hundarna rusar iväg, dit de kom ifrån. Svägerskan hade inte ens känt ett ryck i kopplet.

 

 

I mångt om mycket var de två hundarna sina raka motsatser. Arro som lydde minsta vink, och Katja som var en fri skäl. Skall jag våga generalisera lite, skulle jag nog säga att hundar som får behålla sin egna starka vilja utvecklar en större personlighet. Att så många förknippar mig med en underbar Dobermann, och inte en otroligt lydig Schäfer stödjer min tes. Men dessa hundar hade jag under en tid i mitt liv som var fyllt med sorg, men även en del glädje. Hundarna står onekligen för den mesta glädjen. De tröstade mig när jag ledsen, och skingrade mina mörkaste tankar.

 

Att de betydde mycket för min familj också, inte är någon överdrift. Syskonens barn fick växa upp med hundar, och så småningom skaffade några egna hundar. De betydde också en hel del även för mina föräldrar. Far som hade mycket värk i kroppen var ute oftare i trädgården, och han såg hundarna som en anledning att gå ut. Mor hade dagliga promenader då hon hämtade och lämnade hundarna när jag jobbade. De gjorde även att de hade något kul att prata om. För det var många tokigheter från Katja, men även några kul episoder som Arro stod för. För mor var Arro en mönsterhund. Så dröm om hennes förvåning när hon en dag såg att han slet och stretade på något tungt utanför köksfönstret. När hon fick se att det var ett av hennes barnbarn Arro släpade på hade hon svårt att inte skratta. Naturligtvis hade han tagit tag i en byxornas hängslen, så barnet var det ju ingen fara med.

 

 

 

 När jag gick ner till byn och lämnade dem, släppte jag Arro lös utan koppel. När vi närmade oss mor och fars trädgård, väntade Arro på min signal att få springa iväg. När han hade kommit halvvägs släppte jag även Katja lös. På de 100 meterna var Katja ifatt strax innan porten, men Dobermann är inte så bra på att svänga, så Arro var alltid först in på trädgården.

På 70-talet avlades Schäfer mycket hårt. Människor på samhällets botten köpte dem som skydd. Det bidrog i hög grad till att de fick ryckte om sig att vara farliga. Det var också ofta jag fick höra att det knappt gick att få tag på en bra Schäfer längre. På 90-talet var det Dobermann och Rottweiler, som tog över stafettpinnen om farliga hundar. Men ett dåligt ryckte suddas inte ut så fort. För de som inte hade förmånen att få träffa mina hundar, hade jag två mycket farliga djur. Min mission blev att försöka tvätta bort stämpeln om farliga hundar. Bara genom min närvaro på olika platser med dessa kelgrisar gjorde oss till lokala kändisar. Men även hundrädda människor, blev av med sin rädsla.

Som jag tidigare nämnde, lovade jag han som hade köpt Katja till sin flickvän, att få låna Katja ibland. Vi hade börjat umgås ganska mycket, och vi var bra vänner.

En dag hade han övertalat sin nya flickvän att de skulle åka till mig för att ta en fika. Det hade varit mycket övertalning eftersom hon visste att jag hade hundarna. När vi väl satt i soffan och fikade, gjorde Katja som hon brukade. Hon hoppade upp i soffan, och snart låg hon med huvudet i tjejens knä. Först vågade tjejen inte röra en fena, men jag övertalade henne att smeka Katja på bringan eller i mungiporna. Om det var av rädsla eller humanitet, vet jag inte. Hon gjorde i alla fall som jag föreslog, och snart somnade Katja och började snarka högljutt. Efter några timmar och de skulle åka hem, frågade tjejen om de inte kunde få låna med Katja hem.

Det är ett fall av botad hundrädsla som jag kommer ihåg, men det var säkert flera. Jag levde ett socialt liv, och det var mycket folk runt om oss på helgerna. Naturligtvis fanns ju de som bara såg på oss med rädsla och genast gick undan när lilla jag kom med två så stora och farliga hundar.

Tiden har sin gång, och en hunds liv är i regel mycket kortare än en människas. Katja gick ur tiden är 1998, men som sagt, hennes minne lever kvar både hos mig och, många andra. Arro fick slicka många tårar under den första tiden, både dagar och nätter. Trots att Katja ibland hade varit en pina för både Arro och mig, tror jag att han saknade henne lika mycket som jag gjorde.

 

Något år efteråt hennes bortgång, träffade jag på en kvinna hos veterinären. Jag var där för att Arro hade haft rävskabb, och hon var där för att besikta ett gäng Schäfervalpar. Efter att ha pratat en stund, bjöd hon hem mig och min sambo till sig och hennes familj. Någon vecka efter det besöket var vi och hämtade Arrax.

Han var en stor valp och han blev en riktig jätte. Jag och min sambo fick ägna mycket tid åt att hålla valpen undan från den då gamla Arro. Arro som hade börjat bli allt stelare, hade naturligtvis inte ork att fostra ytterligare en valp. När Arrax var ca 7 månader var han högre än Arro, och han skulle sluta på en mankhöjd på 72cm. I vissa delar blev han ett misslyckande. förvisso han blev en underbar familjehund och älskade människor, men jag får se det som en viktig lärdom. En testosteron stinn hanne på över 45kg, är inte en lätt sak att hantera. Av flera anledningar gick vi inte någon valpkurs. Det är nog den största missen, och det skulle visa sig att vi inte kunde reparera. Han kunde acceptera andra hundar till en viss del, men längre kom vi inte.

Arro gick ur tiden och våra 13 år tillsammans var över. Det var min första hund och en riktig vän i alla lägen. Arrax hade blivit min sambos hund, så jag kände mig vilse.

En dag när jag satt och kollade på annonser på text tv, såg jag något jag inte kunde motstå. Det var förvisso en hane, och en ny Katja kan man aldrig få, men det var så nära jag kunde komma då. En dobermann hane som uppfödaren inte hade blivit av med fanns rakt framför mina ögon på tvskärmen. Efter lite övertalning, och många samtal till dobbisens uppfödare åkte vi en dag till Nässjö.

Det var nervöst, för vi hade ju i princip bara träffat en Dobermann tidigare, och jag kom ihåg vad kompisen hade berättat om Katjas föräldrar. Det visade sig att min hundvana fungerade och allt gick bra. Min längtan efter en Dobermann gjorde, att förstånd och logik gick på lågvarv. Min erfarenhet sade mig att en hund blir vad man gör den till, och det har jag fått äta upp. Föräldrarna till valpen som de kallade för Lucas, var avlade enligt Tysk standard, förklarade uppfödaren. Han visade bilder i böckerna hur fina hundar som fanns i Luckas stamtavla.

Det här med att de inte hade socialiserat honom var en bagatell. Uppfödaren ville att Dobermann skall vara reserverade mot folk. Dessutom skulle Lucas få gott om den varan, för vi hade anmält oss alla till kurs på brukshundsklubben. Nu hade vi två hundar som inte var särskilt sociala. Arrax som inte gillade andra hanhundar, och Luckas som var mycket reserverad mot folk. Luckas funkade så småningom alldeles utmärkt med folk, när vi inte var hemma. Men hemma var det en annan sak. Vissa personer accepterade han genast, andra aldrig.

Med uppfödarens råd om fostran/träning blev Luckas riktigt bra lydnadsmässigt. Jag kan nog säga att Lucas var en otroligt viktig lärdom. Det nya och mjuka sättet att träna hundar, hade hunnit bli praxis på klubbarna. Det som uppfödaren lärde mig var mycket korta stunder av träning. Vissa hundar tröttnar fort, och Dobermann är en sådan ras. Att traggla 40 min med i princip samma sak, är inget att rekommendera. Det var de två stora missarna jag hade gjort med Katja, men jag visste ju inget annat då.

Arrax och Lucas blev bra vänner, men det var Arrax som bestämde. När de fick springa fritt och leka, fick Lucas nöja sig med att hålla samma takt som Arrax. På raksträckor hade ju aldrig Arrax fått tag på Lucas, men förr eller senare måste man ju svänga.

Lucas blev mer och mer min sambos älskling, och Arrax min. vändpunkten var nog den dagen då Luckas fick upp ett spår och försvann. Min sambo hade en större tilltro till honom än mig och hade honom lös när de var ute på promenaden. Visst hade de båda smitit några gånger, men de hade kommit hem inom någon timme. Denna gång var det annorlunda. Vi letade och pratade med folk. När en kvinna till slut ringde efter ca 70 timmar var lyckan total. En skogshuggare hade sett en skygg hund i skogen flera km härifrån. Sambon slet med sig en nyöppnad burk med leverpastej och vi kastade oss i bilen. Det tog ändå en stund innan vi till slut hittade honom. Trotts att vi aldrig hade gjort honom illa, var han rädd och osäker. När vi väl hade fått in honom i bilen, grät vi av lycka. Den eftermiddagen tillbringade Lucas och sambon i sängen under täcket, när jag jobbade.  

Tiden, kom ju ifatt även dessa pojkar, och precis som med Katja blev Luckas bara 8 år. Katja dog förmodligen av DCM (Dilaterad kardiomyopati) Det är en är en obotlig hjärtsjukdom då hjärtat blir försvagat. Men Lucas hade Cancer. Arrax hade vi varit tvungna att ta bort någon månad tidigare. Så det här var den första gången jag var utan hund, sedan ungdomsåren.

Att det här var den klart svåraste tiden i mitt liv, råder det inga tvivel om. På bara några år hade jag förlorat allt. Huset som jag hade ärvt hade brunnit ner men ersatts. Något halvår efter det omkom min son i en trafikolycka. Dessutom hade jag bestämt mig för att skiljas. Så jag kände mig verkligen ensam.

Som tur var, hörde en vän av sig och meddelade att de var tvungna att göra sig av med sin Schäfertik. Kompisens dotter hade fått allergi och det var bråttom att bli av med Ekkie. Naturligtvis tog jag hand om hunden. Ekkie var 8 år, och en trevlig hund. Men hon gillade inte trädgårdsarbete. Så fort jag skulle göra något i trädgården. Hon bet i gräsklipparen, räfsor och spadar, så var jag tvungen att stänga in henne, för att få något gjort. Ungefär 6 månader efter att jag hade fått henne, blev hon precis som Lucas innan han dog.

När jag åkte till veterinären sade han att även hon hade Cancer. Veterinären gjorde omfattande undersökningar och sade att det inte var mycket att göra. Han sade att han säkert hade kunnat ta bort det, men det skulle återkomma ganska fort igen. Så det var ett hårt beslut, och än en gång var jag utan hund.

För att jag inte skulle bli helt ensam skaffade jag katt. Med Ekkie i huset hade det varit omöjligt. Hon hade nämligen bitit ihjäl förra ägarens katt.  Men nu fick det bli en liten kisse, igen.

Men min familj såg på mig att jag inte var en hel människa, det var något som fattades mig. Syrran som har två mindre Ungerska hundar hade hittat änu en favorit ras. Hon började bearbeta mig och tyckte att vi tillsammans skulle skaffa en Komondor. Visst ser de mysiga ut, men den pålsen är inget för mig.

en dag när hon var på utstälning såg hon några stora vita hundar, som hon var tvungen att kolla upp. Av alla personer i Sverige hå var den hon träffade uppfödare. uppfödaren berättade lite om rasen, och den hade ungefär samma egenskaper som Komondor.  Syrran förklarade att hon var ute efter en hund till mig. Uppfödaren var lite skeptisk och sade att, dessa hundar är inget för nybörjare. Syrran försäkrade henne om att jag var långt ifrån det. Jag hade haft både Schäfer och Dobermann i många år. Uppfödaren blev genast lite intresserad och förklarade att hon hade en kull på väg. De bytte telefonnummer och lovade att ha kontakt. 

När syrran senare beskrev Kuvasz var det som en vit långhårig Dobermann. Det gjorde ju att jag blev mycket intresserad. Det var bara ett problem, jag hade inte pengar till att köpa en hund. Naturligtvis löste syrran det, genom att hon köpte hunden, och jag blev fodervärd.

En kort did efteråt bestämde vi oss för att kolla in rasen på nära håll. tiken som skulle föda valpar var ju lämplig att träffa. Efter ca 3 sekunder var jag kär i rasen.

Här hade jag en ras som kombinerade de två jag tidigare hade haft. Dels en mjuk päls som Schäfer har och en lika egensinnig hund som Dobermann.

Den där pälsen är ett kapittel för sig själv. Förvisso fäller både Schäfer och Kuvasz två gånger om året, men Schäfer fäller i prinsip bara någon månad i taget, och Kuvasz fäller 6 månader i varge period.

Sagt och gjort, vi bestämde oss för en valp, och det skulle vara en tik. Namnet blev en feminin variant av vår älskade Jack.

Någon helg senare åkte jag ner till Skåne för att se flera Kuvasz. Den årliga utställningen på Soffiero gick av stapeln, och det skulle vara många Kuvasz där.

Väl där hände något som jag aldrig har varit med om förut. I samma stund jag kom dit var vi medlämmar i deras familj. Det blev en minnesvärd dag. Min nyinhandlade svarta jacka, var mer vit än svart när vi åkte därifrån. Men vad gjorde väl det, vi var en del av Kuvasz familjen.

Den dagen då jag fick hem Jackie var säkert den bästa dagen i mitt liv, i alla fall den bästa på mycket länge.

Den som inte riktigt delade min entusiasm var katten. Natasja kunde inte skrämma det här envisa vita monstret. Dessutom var det överallt hela tiden. Men katen lärde sig skart att Jackie bara ville leka.

Att Doberman och Kuvasz har många likheter är sant. Båda är avlade för att vakta, och man måste lägga mycket krut på socialisering. Det som skiljer dem åt i grunden är, att Dobermann gärna har någon som talar om vad den skall göra, åtminstånde ge förslag. Har man bara lite kunskap är de inte så svåra att lära saker. Det krävs bara lite extra tig än med Schäfer. Exakt hur mycket tid som behövs för att göra det med Kuvasz vet jag inte. Faktum är att jag precis som de flesta inte bryr mig om att ta reda på det. Jag var ganska öppen för det där med lydnad till en början, och det var inga svårigheter att få Jackie till att lyda. Svårigheten var att hon hade så otroligt mycket energi, och vhade en envishet utan dess like. Efterhand växte det där med lydnaden bort. Vid en inkallning tog jag med mig något jag viste att hon älskade, och gick ut. Efter ca 10 min satte jag mig ner, och efterytterligare 10 gav jag upp och gick in. Jackie visste vad jag hade i handen, och ville ha det. Hon hade cirkulerat runt mig för att lista ut hur hon skulle få tag på det, utan att jag fick tag på henne. Det blev helt klart en tankeställare. Jag tvivlade inte på amin kompetens, men frågan var bara hur jag skulle tackla det här. Jag hade ju förstått att många andra, hade lika dant med sina Kuvasz.

Efter att ha läst allt jag kunde komma över om rasen, fick jag göra samma val som jag hade gjort på 90-talet med Katja. Jag fick sätta mig ner och utverdera vad som är viktig. 

Det viktigaste var ju att få henne social. Det andra var att få henne att inte utöka sitt revir. Jag hade med nöd och nåppe redan staket runt hela tomten, men hur jag en bar mig åt tog hon sig ut. Till en början smet hon igenon staketet, och med tiden hoppade hon över. Tillslut såg jag bara en lösning. Tills jag hade ekonomi att bygga ett riktigt staket, fick det bli löplina. Dröm om min förvånign när hon lyckader koppla bort haken som löpte i linan. Jag förstärkte den med ytterligare en hake, men naturligtvis hjälpte inte het heller.

När vi äntligen satte spaden i marken för att bygga sett riktigt staket, hade jag en skön magkänsla. Jag hade som barn sett hur far gjorde när han satte upp staket, men jag hade aldrig själv byggt något. Det blev mycket tankearbete och sökande på internet. Det handlade ju om både matrial och konstruktion. Sedan var det ju en ekonomisk fråga, för oavsett hur vi gjorde skulle det bli dyrt.

När allt det var bestämt, kom syrran med en förfågan. Ville vi ha en hund till? Naturligtvis ville vi det. så nu blev det bråttom med bygget.

Jag och sambon slet en hel sommar med bygget. Stundom kom det folk och hjälpte till, och syrran med familj bodde här en vecka. Bara någon dag innan vi skulle hämta valpen, var staketet uppe.

Då jag kopplade bort Jackie från löplinan var en obeskrivlig stund. Jackie hade nog lika svårt att tro det var sant som jag. Efter en liten stundtestade hon att gå över gränsen som hon tidigare hade haft. När inget tog emot, blev hon helt villd av glädje.

I den stundeh hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka.

Den kvällen vi kom hem med Bejke, var mycket speciell. Syrran, jag och en god vän som också skulle ha en valp, hade suttit i bilen i prinsip hela dagen. Dock stannade vi till hos mor och far för att visa underverket. Far som hade gått och lagt sig kom fort på benen när vi anmälde vår sena ankomst. Naturligtvis blev de mycket glada, och syrran tog några bilder på dem med Bejke i famnen. Då viste vi inte att det skulle bli sista bilden på far.

Jag tvivlade inte på hur Jackie skulle behandla den nya lilla valpen, men det skulle bli kul att se hur de skulle fungera ihop. Men även senare se hur väl vi hade byggt staketet.

Bejke var en tuff liten tjej som gensat taaladeom att hon inte fann sig i vilken behandling som helst. Jag var övertygad om att hon redan första natten skulle krypa intill Jackie, men så blev det inte. Bejke hittade sin egna plats mellan en vägg och ett nattduksbord på Gunillas sida av sängen. Det visade sig att hon var mycket självständig. När jag och Gunilla var ute och målade staket, kunde Bejke ligga själv inneoch sova. Men den självständigheten har vuxit bort en hel del.

Det där med staketet visade sig redan efter någon vecka. En dag när jag kom hem från jobbet berättade Gunilla att Bejke hade hittat ett kryphål i staketet. Det var tur att det var på "rätt" sida av trädgården. Att Gunilla hade upptäckt att Bejke var på rymmen, berodde på att Jackie skvallrade. Hur som helst, var det inte så svårt att få in Bejke på rätt sida och att fixa till kryphålet.

Vi hade altså jobbat med staketet i snitt 10 timmar/dag hela sommaren och Bejke hittade felet på knappt en vecka. Det är svårt att inte inponeras av dessa hundars inteligense.

Den hösten gick far bort.Min fars sista år var kantat av olycka och sjukdom. När han kände att han snart inte orkade längre påminde mor honom att han ville ju se Jackies valpar. Då brukade han tina upp och det var lugnt en tid. Vi åkte ofta och hälsade på, och han sken som en sol när han fick se hundarna. En tavla med Jackie hängde på väggen bredvid hans säng, och när hans tid började löpa ut, hade han den som referenspunkt. Det hände att han blev orolig och inte visste var han var. Men när han fick se tavlan, viste han att han var hemma, och lugnade ner sig.

Vem jag har ärvt mitt hundintresse från, råder det väl inga tvivel om. Mor har i högsta grad har bidragit till att jag har kunnat ha hundarna, och hon har älskat dem alla. Men far och hundar var något alldeles speciellt. Han fick tyvärr aldrig se Jackies valpar, under sin tid här på jorden. Men jag är övertygad om att han är med oss. Efter vi hade röntgat Jackie kom en liten fågel och landade på backspegeln på bilen. Den satt där alldeles lugnt och såg på mig. Jag och fler med mig tror att far visade att han fortfarande är med mig.

Den hösten gick far bort.

Min fars sista år var kantat av olycka och sjukdom. När han kände att han snart inte orkade längre påminde mor honom att han ville ju se Jackies valpar. Då brukade han tina upp och det var lugnt en tid. Vi åkte ofta och hälsade på, och han sken som en sol när han fick se hundarna. En tavla med Jackie hängde på väggen bredvid hans säng, och när hans tid började löpa ut, hade han den som referenspunkt. Det hände att han blev orolig och inte visste var han var. Men när han fick se tavlan, viste han att han var hemma, och lugnade ner sig.

Vem jag har ärvt mitt hundintresse från, råder det väl inga tvivel om. Mor har i högsta grad har bidragit till att jag har kunnat ha hundarna, och hon har älskat dem alla. Men far och hundar var något alldeles speciellt. Han fick tyvärr aldrig se Jackies valpar, under sin tid här på jorden. Men jag är övertygad om att han är med oss. Efter vi hade röntgat Jackie kom en liten fågel och landade på backspegeln på bilen. Den satt där alldeles lugnt och såg på mig. Jag och fler med mig tror att far visade att han fortfarande är med mig.

Löftet om att vi skulle ha en lugn sommar, blev delvis infriat. Vi tog dagen som den kom, men hann ändå bygga hundgård med koja och lekplats. Det konstiga är att jag har tummen mitt i handen när det gäller att bygga, men både Gunilla och jag har ett brinnande intresse för hundarna. Dessutom kanske den där lilla fågeln på backspegeln, är förklaringen till vår framgång i byggnadsbranschen.

Nu i december väntar en ögonlysnin på Jackie, sedan är det bara att invänta våren

 

Min första egna Hund Arro