Med vänlig hälsning

Sören Bergman

Mina första hundar
Arro och Katja

Jag heter Sören och är +50 år

I min förra blogg försökte jag medvetet att inte skriva om hundar trots att detta är mitt största intresse, nu blir det hundar i kubik.

Den här bloggen hade jag tänkt skulle handla i huvudsak om den lilla Kuvasz flicka som kommer att bo hos mig, men först lite bakgrund

Jag har haft hundar runt mig i stort sett hela mitt liv. Det har dock varit en tung period utan hund, som nu är över.

Ni som har hund förstår säkert vad jag menar. Att förklara känslan av tomhet är lika lätt som att förklara hel och halvtoner för en tondöv. Vilket jag för övrigt har försökt för många år sedan.

Min första hund var en Schäfer som hette Arro. Jag var 20år och hade just flyttat hemifrån. Jag har tänkt många gånger hur annorlunda det kunde ha varit om jag köpt honom i en annan period av mitt liv. Han var enligt dåtidens exteriöra normer en perfekt hund. Även allt annat var perfekt med denna hund, otroligt lättlärd. Jag tror, utan att skryta att han blev en förebild för en del. Men som sagt, att vara 20år och just flyttat hemifrån till eget hus, gjorde att tappade intresse för både lydnad och utställning.

Två år senare sjönk mitt självförtroende i botten, min första Dobbis landade i mitt kök. Inget jag hade lärt mig på bruks funkade på henne, förutom det hur tiken fostrar sin valp. Jag förstod ingenting, hon var det smartaste djuret jag hade träffat men ändå den olydigaste hund jag haft. Långt senare lärde jag mig hur en sådan hund funkar.

Trotts att hon var Arros motsvarighet när det gällde lydnad blev hon mångas favorit. Det är inte så svårt att förstå, Dobermann hade ryckte om sig att vara farliga, och Katja var raka motsatsen. De som haft Dobermann vet hur tillgivna de är, och som jag nämnde var hon otroligt intelligent. Den kombinationen gav oss många goda skratt. Att somliga var livrädda för henne i början gjorde att hon fick extra mycket kel. De vågade ju inte annat Cool

Åren och naturen hade sin gång, Hon blev 8 år. Som tur var hade jag Arro kvar, och något år senare köpte jag/vi Arrax.  Han var en jätte Schäfer som blev 13 år liksom Arro.

Efter Arros bortgång var saknaden efter en ny Dobbis för stor så jag köpte en till.

Det var då jag hörde uttrycket will to please (lite senare skall jag förklara vad det innebär).

Luckas var avlad på mycket reserverade föräldrar, och var ca 6 månader när han kom till familjen. Att en hund blir vad man gör dem till hör man ju ofta. Att han till sin död var en mycket reserverad kille är ingen överdrift. Exakt hur mycket hans första 6 månader spelade in vet jag inte. Men vissa kom han aldrig att lita på.

Kontakten och hjälpen av hans uppfödare var ovärderlig, men även ledarutbildningen på bruks. Jag lärde mig massor under den tiden och det kommer jag förmodligen att ha stor nytta av nu.

Utöver dessa fyra hundar har jag haft en Schäfer till. Naturligtvis en härlig Schäfer dam som förgyllde mitt liv med sin närvaro. Eckie fick jag som vuxen hund, och hon dog av Cancer vid 8 års ålder, liksom Lucas. Trots den smärta som varje bortgång ger, överväger lyckan att ha en hund allt.

Det är det jag skall försöka förmedla i denna blogg.

Väl mött

Sören




Eckie, min förmodligen sista Schäfer