Jag sitter här och funderar på hur tiderna förändras.

I slutet på 80-talet när jag skaffade min första hund, var det stryphalsband som gällde på träningsplanen på landets brukshundsklubbar. Kursliteraturen var skriven av Paret Järverud från Statens hundskola i Sollefteå. Med tanke på den gedigna erfarenhet de hade samlat på sig under alla år, fans det inga tvivel på utan att de kunde sin sak.

Sven fick sin första hund 1946, det var en av armens foder Schäfrar. Under åren tog han sig an flera ”omöjliga” hundar och van SM i lydnad flera gånger. Det var även Han och hans fru som låg bakom kuperingsförbudet 1989. Sven hoppades att utvecklingen i hunddressyr aldrig slutar. Ändå har jag under kurser och i olika grupper sett hur han och hans metoder hånas.

Barbro Börjesson har även hon gjort ett gediget jobb inom hundvärden. Att ta sig an omöjliga hundar som inte från början fått lära sig är inte lätt. Vad kritiker glömmer är att de hundar hon jobbar med i b.la. TV är hundar som ingen annan har klarat av, oavsett vilken klubb det är. I vissa fall har ägarna övervägt att ta bort hunden eller omplacera den. Då får man ju ställa frågan vad som egentligen är bäst för hunden. En ny ägare är en risk, i värsta fall blir det flera olika ägare. Dessutom älskar ju den nuvarande ägaren sin hund, det är ju därför de gör sig mödan att be om hjälp.

 Jag kan ju naturligtvis inte kräva att vi från den gamla skolan respekteras, men jag önskar och hoppas slippa bli kallad för djurplågare. De metoder som vi använde var praxis, och precis som Sven gläds jag åt utveklingen vad det gäller metoderna.

Självklart är jag för Positivförstärkning, det är ju ett led i utveklingen som Sven Järverud hoppades på. Själv tänker jag mycket på de ibland små och ibland stora missar jag har gjort med mina andra hundar. Det har ju blivit en del med åren Cool. En sak som förr irriterade mig var att, så fort jag ätit klart var hundarna framme och skulle ha min tallrik. Det händer inte nu, Jackie har aldrig fått det och vet inget annat. Att hon kommer till bordet och vill kela när jag äter, är ett problem. Jag väljer att nonchalera henne och hoppas hon förstår så småningom. Hur många gånger jag har bytt en sko eller toffel mot en leksak vet jag inte. Hon har gott om leksaker och ben att tugga på, och hon får mycket uppmärksamhet.

Igår tog hon en gympadoja och sparkade runt en boll i hallen. Under sådana omständigheter är det svårt att vara alvarlig, för jädrans va söt hon var Cool jag har även sett att bäddmadrassen i min säng varit på väg ut ur sovrummet, så den dörren är ofta stängd nu mera.

Ja det finns saker att tänka på, och metoder att upptäcka. Tålamod och humor finns det gott om, och Csigora Nightfall Jackie, är en underbar liten dam.