Moheda by the day

Moheda by the day

Jag försöker alltid ha låga förväntningar, om framtiden. Att få träffa många trevliga människor och deras hundar var mitt mål.

De jag har lärt känna några lite via FB, som förmodligen är lika hundtokiga som jag själv. Att jag själv brottas med social-fobi, är ju inget som jag vill smitta Jackie med. Hon är en enastående hund i många avseenden. Genetik och arv gör mycket på allt, men mycket kan påverkas. Jag tror att de flesta som träffade Jackie i Moheda håller med om att hon är en trevlig liten varelse.

Jag har försökt att tänka på alla missar jag tidigare gjort med de hundar jag har haft. Alla, med ett undantag har varit populära familjemedlemmar. Luckas var undantaget. I den närmsta kretsen var han en underbar hund. Men när andra var i närheten var han mindre trevlig. Hans vaksamhet och hur han provade folk gjorde att vi kanske isolerade oss mer än nödvändigt. Han var sex månader när vi fick hem honom till oss och avlad på reserverade föräldrar. De sex månaderna gjorde nog mer än generna tror jag. Jag ångrar naturligtvis inte att vi tog honom, men jag gör aldrig om samma misstag. Jag lärde mig enormt mycket och han var en underbar kille mot oss, och på brukshundsklubben fungerade det bra. Det jag har lärt mig sedan slutet på 80-talet försöker jag naturligtvis applicera på denna lilla dam som jag har ansvar för nu. Att inte ge upp och försöka vara lugn och säker tycker jag är nyckeln. Flertaler gånger har hon naturligtvis försökt att få mig att jaga henne. Att inte göra det är nog det svåraste. Hon är envis som synden och jag vet att jag inte får ge upp.

Här hemma vet Jackie inte vad tigga är, hon har aldrig fått godsaker i samband med att jag har eller skall äta. Trotts det försökte hon i Moheda, få en helt okänd person att dela med sig av sin Festis till henne. När han kämpade med sugröret satte hon sig framför och såg sötare ut än vanligt. Samma sak hos mina föräldrar, arbetsbänken i köket gäller det att vara nära, tycker hon.

Vad Jackie tyckte om utställningen är svårt att säga. Hon gjorde i alla fall det som förväntades av henne. Men nog hade hon gillat det bättre om hon hade sluppit koppel.

När vi till slut hade kommit hem och min hjärna hade kommit i fatt, kände jag mig nöjd med dagen. Min handler Jeanette och Jackie gjorde en enastående prestation där.

En andra platts och ett hederspris blev belöningen.

Nu får vi lugn och ro ett tag. Det får bli några på nära håll innan flickorna får äntra de stora arenorna i vuxenklassen. Det är vad jag känner nu i alla fall.

Jag vill passa på att än en gång tacka de som var i Moheda och stöttade oss. Jag tror att både Jackie och jag ser fram emot att få träffa er alla snart igen.

Kanske får ta en tur till Skåne fram åt våren. Jag måste ju se var ifrån Nationalteaterns Anna kom ifrån