Mina fakta om rasen

Den nästan färdiga tavlan på Jackie är målad av
Yvonne Vonnsan Henriksson

Jag tänkte försöka sammanfatta lit av det jag hittills har lärt mig om rasen Kuvasz.

En av herdehundens främsta egenskaper är att kunna ta egna beslut. Att de är experter på att hitta lösningar på för dem angelägna problem är ingen tvekan. Jag försöker ha så få begränsningar som möjligt. I början ansåg jag att trappan upp på övervåningen kunde innebära en skaderisk, så jag har på olika sätt att försöka hindra Jackie att gå upp dit. Visst, en grind hade ju löst problemet, men en misstanke är att det hade blivit kaffeved av den. Vill hon upp på övervåningen så går hon upp, inget snack om saken.

Det var samma sak ute i trädgården. Ville hon till andra sidan staketet gjorde hon det.

Jag ägnade mycket tid åt det problemet. Till slut blev det en löplina. Men även där var det problem. Hon lyckades haka av karbinhaken två gånger innan jag satte dit en till. Hon har även löst problemet med trassel. Vi har ju några träd på tomten, och dessa går/springer hon runt och fastnar. Lösningen var genial (anser säkert hon). Hon vet att jag inte vill ha en hund som står och skäller i tid och otid, så det var hennes lösning. Hon skäller och jag går ut och släpper loss henne.

 

Den sociala biten är ett kapitel för sig själv.

Jag har sedan jag fick hem henne gjort vad jag har kunnat för att hon skall bli social. Och visst fungerar hon med andra hundar och dess ägare. Det lilla problemet är icke hundägare. Okända icke hundägare göres icke besvär med att försöka bli kompis med henne. Visst går det, men det tar tid, och det är jag nöjd med. Det som är lite komiskt är , att bara för att de var kompisar förra gången, betyder inte det att de är det nästa gång. Vissa kan säkert uppleva det som underligt, men det är ju deras problem.

Att det var särskilt viktigt att socialisera Kuvasz tidigt viste jag inte när jag fick hem Jackie. Men jag har tidigare haft hund som inte fungerade med andra och ville inte uppleva det igen. Nu har jag en hund som ser i princip alla andra djur som potentiella lek kompisar. De två kattbröderna vi har i flocken, älskar nog Jackie lika mycket som hon älskar dem.

 

Det är särskilt viktigt att herdehundar har en ledare som den litar på. Jag har gjort mitt bästa, men överdriver inte. Att domdera bara för sakens skull är inte min stil. Trots det upplever jag det som att Jackie litar ibland lite väl mycket å mig. När vi är inne är det oftast jag som hör när det kommer gäster först. Förvisso slipper jag en hund som står i kökssoffan och skäller i tid och otid. Kanske vändningen kom när vi var på MH-testen. När det var dags för spökena tyckte hon att vi skulle ta vars ett. När jag gick till det ena gick hon till det andra, och tvärt om. Så nog har jag hennes förtroende, och hon litar på mig. Därför kan det bli stora problem om jag skall gå med henne i utställningsringen. När det gäller tävling har jag nerverna på utsidan av kroppen, och det lär inte ge bra signaler till Jackie. Visst, övning ger färdighet, men jag känner mig själv ganska bra och det skulle ge resultat om några år. Det skulle innebära många dagar i säng för mig. All anspänning det skulle bli för mig resulterar i migrän.

 

Att en Kuvasz är lätt lärd råder det ju ingen tvekan om, det är ju som regel en intelligent ras. Hon vet exakt vad som gäller. Att hon sedan ofta struntar i det är ju en annan sak. Det som hon däremot inte har förstått, är att hon trots allt är en stor hund. Men det är ju generellt en  sak som nästan alla stora hundar delar.

Det är inte så ofta som hon ligger under sängen nu, desto oftare vaknar jag under natten av att utrymmet i sängen har krympt. Nästan varje natt vaknar jag och kör ner henne, och ändå envisas hon med att komma tillbaka.

 

Det där med att Kuvasz är en ur hund är ganska fantastiskt. Hon är så otroligt signalsäker och kanske det är därför hon känner sig så trygg. Att de ofta ligger på rygg och sover hemma är ju en sak. Att hon även skulle göra det i djursalongen på Gotlandsfärjan kom som en överraskning. Hon såg och viste att det fanns andra hundar, och flertalet personer hade passerat oss. Ändå ligger hon stundtals på rygg och sover.

Ju längre tiden går, älskar jag bara denna ras mer och mer. Jag är lyckligt lottad som får vara med om detta, och se alla fantastiska hundar. 

Bilden är från BIS-finalen i Moheda 2014

Handler: Jennie Blomqvist