Kuvas, Väcktare av tryggheten

Kuvas, Väcktare av tryggheten

 

Utan tvekan är namnet mycket passande.

Jag märker själv hur jag har förändras genom åren, och de två sista åren har det hänt ganska mycket. Ni som har känt mig i många år och har genomskådat min yta vet att det är sant.

Visst, jag har tidigare omgivit mig med s.k. vassa hundar (Schäfer och Dobermann) och det har skänkt mig en del trygghet. Kanske inte så mycket min första Dobbis, hon var nämligen mörkrädd.

En annan lite kul episod jag kom att tänka på när det gäller vakt, handlar om min första hund Arro. Byns rörmokare skulle byta vattenpump hos mor och far. Eftersom det inte var så långt lastade han i det han behövde i sin skottkärra och gick de 2-300m. Arro som hade hjälpt far med veden sedan han var valp visste vad skottkärra var, så det var ju inget problem. Problemet var när rörmokaren var klar och skulle gå hem med sin skottkärra. Arro stod i vägen och såg allmänt olycklig ut. Rörmokaren som kände Arro väl försökte runda honom när han vägrade att flytta på sig. Lösningen  var att mor fick tala om för Arro att "Det är inte morfars kärra" Arro flyttade på sig och rörmokaren mumlade något om jävla hund och gick. Den lilla episoden är ju ett bra bevis på att aggressivitet och vakt inte nödvändigtvis hör ihop.

Men ingen av dessa hade inte ens i närheten, den trygghet som min lilla dam som jag har nu. En hund som kan lägga sig på rygg och vila mitt bland människor och djur, vet att inget ont finns att frukta. Bara det faktum att hon har aldrig visat aggressivitet är ju ett plus. Men vi som känner rasen vet. Skulle det dyka upp något oväntat finns väktaren där och skulle offra sitt liv för oss.

I tidernas begynnelse, eller åtminstone mitt livs begynnelse, skaffade far en hund som skulle vakta familjen här, när han inte var hemma. Det sägs att det fanns mycket konstigt folk som strök omkring här i ödebebyggelsen. Senare hade farmor lite problem med det, men hon löste det på annat sätt. Själv kom jag hem en dag och min Volvo var uppallad och två däck var stulna. Bilen var förvisso på väg till skroten och jag hade reservdäck, så det ingen större skada skedd. Det har sitt pris att bo som vi gör, men fördelarna uppväger nackdelarna tycker jag.

Nu när äntligen snön är borta, kan vi gå våra rundor i skogen. Vildsvinen har hittills varit mycket anonyma, och de andra vilda djuren lika så. Det är bara på kvällarna när de rör på sig, som Jackie talar om för dem, att de närmar sig hennes revir.

Något som också är underbart, är att det fungerar med andra hundar så bra. Jackie vet ju med en gång hur hon skall göra. Vi träffade en kvinna med en lite hund under en promenad. Kvinnan sade att hennes hund var rädd för stora hundar. Jackie såg säkert snabbare än jag att kvinnans hund inte var så rädd. Hundens svans hade nämligen börjat vifta. Jackie lade sig ner på mage och började krypa fram till hunden. Efter en liten stund inbjöd hennes hund till lek. Jag vet inte säkert, men jag tror att kvinnan kände sig lite förnärmad. Hon hade tolkat sin hund fel, eller blandat ihop sina känslor med sin hunds känslor.

Lustigt nog känner jag mer rädsla för att Jackie skall råka skada de mindre hundarna. Jag menar, Katterna här hemma som oftast är mindre klarar sig ju. Jag vet ju innerst inne att Jackie vet hur mycket hon kan ta i för att inte skada någon.

 

Kort sagt, Jag känner en enorm trygghet med min vita väktare

Mina första två hundar, Arro och Katja