jag och tävling är ingen vidare kombination Ändå utsätter jag mig för det då och då, både på lydnadsplanen och i utställningsringen.

Det sägs att hundar mycket väl vet och påverkas av vår sinnesstämning. Mina första varv i tävlingar med hund bevisade det. Därför har jag i ca 26 år, avstått från liknande aktiviteter. Ursekterna har varit många för att slippa, b.la. hunden gillar det inte eller bara, ett jäkla påfund. Nu har jag blivit indragen i denna cirkus, och jag gillar det. Hitils har jag själv sluppit kliva in i ringen, men efter noga övervägande, äntrade jag än en gång ringen. Jag är av den typen som tycker att det är jobbigt att be om hjälp. Att ständigt behöva be om hjälp och behöva lägga en börda på andra är inget vidare för mig. Jag har tränat och blivit bättre på den pungten, och börjat tro på när de säger ”det är inga problem sören, jag hjälper dig” men jag trivs bässt med att klara av saker själv. Dessutom har jag ju en underbar sambo som skänker mig lugn när jag blir nervös. Så sagt och gjort, jackie och jag äntrade ringen på en inof i Åseda för att få en mjukstart. Vi var tyvärr ensam i rasen, så det blev i alla fall en BIR. Vår tur fortsatte med att vi var sisst startande i gruppen så gruppfinalen var direkt efter oss. Jag hade liksom inte tid att tänka på något annat. Av 9st startande kom vi till slut på en 4:de plats och fick herdespris. Att jackie fick bra kritik hade jag inte väntat annat, men längst ner i protokollet står det ”väl pressenterad”. Jo, det lär nog bli flera gånger. Inte för att jag gillar det, men nu vet jag att jag klarar av det. Dessutom är det lättare att ställa själv, än att be om hjälp.

Så huka er i ringen, för nu laddar jag om

Jackie pustar ut på altanen efter en bra dag med många köttbullar