Barn och hundar

I slutet på 80- talet träffade jag en kvinna som hade fyra mycket snälla och trevliga barn. Jag hade då min första Schäfer och vi började diskutera likheterna mellan barn och hunduppfostran. Få förbud som var lika förbjudna i går som de kommer att vara om 13 år. Och få regler som skall följas. Visst har jag fått omvärdera vissa förbud och regler. Det går ju inte att sätta en regel och inte kunna motivera den. Att ex svara ”du får inte gå ut för att jag har bestämt det” är ju inget trevligt, varken för hunden eller mig. Visst, jag erkänner att det var lättare att motivera saker för min son, men det övade upp mig som debattör, far och hundägare.

Jag är ju förvisso ingen expert på barn, men jag hade en son och jag jobbade en kort tid som datorlärare, och hade b.la. två gymnasieklasser.

Men jag har haft en rad hundar som jag personligen är nöjd med hur jag har lyckats. De är och har ej varit några lydnadsschampons, men de har växt upp till individer med starka personligheter och jag tror att de har varit, och är ganska lyckliga hundar.

Anledningen till att jag tänkte tanken just i dag igen, var att jag låg i sängen och vilade mig. Bredvid mig hade jag Jackie. Till en början låg Bejke på golvet, men hon ville ju också vara med i gemenskapen. Min första tanke var att det var mysigt, för vi var alla tre mycket morgontrötta. Beviset för det är att vi alla tre låg och gäspade, men lika väl kunde hundarna inte låta bli att busa. Just när någon av dem skulle bita den andra kom ofta en gäsp till en början.

Känner någon förälder igen det här. En spännande film och barnet sitter och gäspar och samtidigt försöker att övertyga dig att han/hon inte är trött?

Jodå, hundar och ungar är ganska lika Cool