Min syn på Kuvasz.

Jag tänkte berätta om min syn på rasen Kuvasz.

Jag har hela tiden dragits till ”farliga raser”, jag har inte gjort någon självannalys på det och jag låter det vara. Kanske det beror på att, en av mina favorit författare var lite besatt av råstyrka. Skriet från vildmarken, var den första i raden jag läste och blev frälst. Inte enbart för att Buck hade en enorm styrka, utan att med rätt ledarskap, kan en del förlorade själar räddas, och att man har en vän för livet.

Efter mitt första möte med en Kuvasz, kände jag att jag naturligtvis hade hittat rätt. Jag visste som sagt att Kuvasz är rätt för mig, men inte att jag hade träffats rakt in i själen. Ett engagemang skall komma från hjärtat, sägs det. Men för mig är även min själ inblandad. För ju mer jag har läst och sett ju mer förstår jag min mening i livet. Jag ser det som en ära och en förmån att få vara del i något som är så mycket större än jag först trodde. Någon kanske tänker att en hund är en hund och man älskar den som sin nästa. Låt mig förklara varför det inte är så i detta fall.

Rasen kommer som alla andra raser ursprungligen från Asien. För över 1000 år sedan tros det att Kuvasz följde med Magyarfolket och bosatte sig vid Karpaterbäckenet. Det sägs att de har hittat skelett i Asien som stämmer mycket väl med hur en Kuvasz skelett ser ut än i dag. Detta skelett är daterat till 5000 år gammalt. Oavsett om det är ett Kuvasz skelett eller inte, så handlar det om en mycket gammal och genuin ras, som inte har förändrats nämnvärt. Efter andra världskriget var den nära att dö ut. Det fanns endast ett fåtal kvar (ca 50 st) men entusiaster bröt mot ockupationsmaktens förbud, och gjorde allt de kunde för att rädda rasen.

Nu firas rasen med en egen dag varje år den 15 September. Det var den dagen 1944 som Sovjet gick in i området för Karpathian och började slakten av Kuvasz, som hade tjänat landet så modigt och räddat många liv i kriget. Den stora anledningen till att de dödades var att det inte gick att skrämma bort dem från sina hem. Sovjet försökte med olika metoder, men hundarnas mod blev deras död. De vaktade sina hem och flock in till döden.

Så för att sammanfatta hur jag känner.

Det är en stor ynnest för mig, att få vara med om att bevara detta kulturarv.