Allt går att förhandla

Visst är det bra att ha en katt när man som vi bor på landet.

Men att den ständigt tar med fångsten in och ofta när den ännu lever, är inte så kul. I ett hem finns ju massor med små utrymmen där musen kan gömma sig, och komma undan, åtminstone tillfälligt. Då är det ju bra att ha små smidiga hundar som kan hjälpa till. Jackie och Bejke är överlyckliga när de får jaga. Visst är Kuvasz smidiga och snabba, men små är de inte. Att de dessutom är envisa, tunga och starka, gör en musjakt inomhus till en jäkla cirkus.

Men även utomhus hittar våra vita jägare saker att jaga. Bejke försöker specialisera sig på fåglar som har förirrat sig in på tomten. Av erfarenhet har Jackie lärt sig att det inte är så stor ide att jaga dem. Så småningom kanske även Bejke överger det. Där vi bor är det inte så många som går eller cyklar förbi, men när det väl gör det, blir de bortjagade naturligtvis. Att försöka få våra flickor att sluta med det, är ju inte så lätt. Att vakta och skrämma bort inkräktare är ju en del av deras natur.

Alla dessa jäkla gropar i gräsmatta och rabatter. Jag försöker fylla igen, men så fort jag går där ifrån, gräver Bejke upp dem igen. Jag funderar på att fylla igen dem med cement. Gräset lär ju ändå växa över det till slut. Det är bara frågan om vilket som är snyggast, ett kompostgaller över det igenfyllda hålet, eller cement varianten.

Nu är i alla fall flickorna inne i den perioden då de fäller enormt mycket. Vi borstar dem ofta, men golven ser ändå ut som en ryamatta två minuter efter att vi har dammsugit. Dessutom älskar de att hoppa upp i sängen när vi har somnat. Att försöka köra ner dem från sängen när jag är så trött, är ingen lätt sak.

På tal om det. Bejke har blivit en riktig kelgris efter sitt första löp. Men ibland vet hon inte om vi skall kela eller bitas. Det blir ofta ett mellanting, där vi börjar med kel, och slutar med att hon tar min hand i sin mun. Katten är en annan sak, den tar hon gärna i munnen med en gång. Det är en repris från när Jackie var liten. Visst kan vi avleda med levergodis, men det hjälper inte om katten inte passa på att smita undan. Ligger han kvar när Bejke har ätit upp godiset, befinner han sig snart i hennes mun igen. Båda flickorna kan betydelsen av ordet NEJ, men naturligtvis anser de att det är en förhandlingssak. Det innebär i fallet med katten att, Bejke tycker att det borde vara ok att få bita lite i hans tass åtminstone.

Trotts allt ”besvär” är det ju just detta som gör våra små vita änglar till de underbara hundar de är. Jag skulle aldrig vilja byta ut dem mot något lättare. De har en egen vilja och de står bergfast för sina åsikter. Visst, de kan tänka sig att avbryta det de håller på med, om godiset eller en annan lek ser tillräckligt kul ut, men det är ju ingen garanti. Den lek eller det godis som de gillade i går, kanske de inte gillar idag. Det är ju inte så svårt att förstå hur den egenskapen fungerar i ett sammanhang som ex vakt. ”visst, jag fick en falukorv av dig igår, men det betyder ingenting idag”, ”visst, husse släppte in dig här i reviret igår, men det var då de”.