Smått tokig?

Igår satt jag som så många gånger förut, och läser på min blogg. Varje gång väcker det känslor och nya tankar dyker upp.

Idag tänker jag på vilket engagemang för rasen jag kände. Jag skulle säkert kalla den Sören jag var då för lite smått tokig. Idag tre år senare har det bara blivit större. Så om jag redan då var tokig, vågar jag knappt tänka på vad jag är idag Cool

På de tre år som har gått har jag inte bara fått massor av underbara vänner. Jag har även utvecklats som människa. För visso var jag ganska ödmjuk när det gällde mitt kunnande om hundar redan då, men oj vad jag har lärt mig mycket. När jag gick instruktörs utbildning på BHK imponerades jag av allas, stora kunnande. Förvisso hade vi stundom kul ändå, men det går ju inte att jämföras med den utbildning som jag har haft nu i tre år. Att Jackie är en mästerlig lärarinna, är odiskutabelt. Hon har lärt både mig och Bejke hur en Kuvasz fungerar. En sak som hon har lärt mig är att man måste släppa loss och vara lite tokig ibland. En annan sak jag har lärt mig är att, välja mina strider med omsorg. När jag väl har bestämt mig gäller det att ha en plan och gott om tid. Naturligtvis måste ett visst mått av improvisation ingå. På så vis slipper jag att bli frustrerad och allt går mycket smidigare.

Det hon har lärt Bejke är att trädgårdsarbete sker bäst när husse och matte inte ser på.

Våra flickor har ju fått en hundgård, med div aktiviterer i. Det är väl kanske just där, som vansinnet kommer fram. Alla ideer och byggande, sådant fanns inte förut. Jag har i nödfall kunnat slå i en spik om någon har visat var den skall vara. Men nu? Timmar av min vakna tid går åt för att lösa konstruktionsproblem. Jag var ute i skogen och strövade, för att se om jag kunde hitta en stock. Visst gjorde jag det, och tung var den också. Men det är ju klart att hundarna skall ha den. Så det var bara att konka på. Nu ligger den i hundgården och är faktisk populär.

Tanken med hundgården har varit tvådelad. Dels kan det vara bra att ha en när valparna kommer. Då slipper man rusa runt i hela trädgården för att leta valp, mär de är ute. Den andra delen är att flickorna skall kunna vara där några timmar när vi jobbar. De har fått kortare stunders invänjning av att vara instängda där. Men i måndags var det dags för första timmarna tills Gunilla skulle komma hem. När jag åkte iväg kände jag mig som den värsta människan i världen. Jackie blev så ledsen tills jag hade stängt porten till trädgården. Då tystnade hon och när Gunilla sedan kom hem var de tysta, tills de såg att det var hon.

Klart att hon vänjer sig så småningom, och de har skydd mot både väder och vind. Så jag är nog inte så hemsk