Livet med Kuvasz

http://livet-med-kuvasz.se

Besök gärna vår hemsida

http://livet-med-kuvasz.se

Nu har Jack kommit


Den 9/9 startade ja en resa som skulle bli Ca 160 mil och 16 timmar färja lång. Från start hade jag med mig Jeanette och i Höganäs mötte vi upp syrran.
De som känner mig, vet att jag ojjar mig över att sitta i bil en timme, så ni förstår att resan var viktig för mig. Exakt var gränsen för tokig går, vet jag inte, men jag har nog redan passerat den för länge sedan. Men vi hade ju genom kontakter hittat en riktigt fin hund.
Vi var naturligtvis lika spända allihop som skulle iväg. Jag hade ju kört i Tyskland förut, det var förvisso länge sedan, men jag hade i alla fall en realistisk bild av hur resan skulle bli. Att vi valde att inte köra genom Danmark berodde på att vi ville minska ner bilkörandet så mycket som möjligt. På båten kunde vi ju sova några timmar och vara pigga när vi kom iland. Det visade sig inte stämma riktigt. Hytten var i vårt tycke kanonfin. Gott om plats välstädad och rent allmänt trevlig. Men det visade sig att väggarna inte var så bra isolerade. Vi hörde en konversation som pågick konstant, från det vi kom på båten tills vi lämnade den. Dessutom var det vibrationer i fartyget så det, gjorde ändå sömnen omöjlig. Men mest av allt var det nog spänningen av vad som låg framför oss, som gjorde sömnen omöjlig. Hur som helst så hade vi en hytt och kunde komma undan alla mindre nyktra lastbilschaufförer. Jo det är faktiskt sant. Redan innan båten hade lagt ut, hade en del börjat dricka, och senare skulle vi komma att se något vi först inte trodde var sant.
Vi kom till Travemünde vid midnatt. Det skulle enligt utsago inte vara så mycket trafik då. Visst flyter det på bra med trefilig motorväg, men med tanke på alla mötande lastbilar, gick det inte att köra med hellyset på. Så när broar, tunnlar eller liknande plötsligt dök upp var lite läskigt. Men när morgonen grydde fick jag  se ett Tyskland som jag inte trodde fanns. Det var bitvis riktigt naturskönt och vackert. Undan för undan blev det mer trafik men allt flöt på så jag tänkte inte så mycket på det. Det enda vi tänkte var att vi aldrig hade sett så många lastbilar. Det är ju inte så överraskande att vägarna är i så dåligt skick som de är. Tyskland är ju genomfartsled för i princip hela Europa.
Det som däremot var en glad överraskning var att, det fanns så mycket välordnade rastplatser längs hela vägen. När vi slutligen körde av A1 och kom in på mindre vägar ökade narturupplevelsen. Vi körde förbi ett vindistrikt som visade sig heta  Ahr, och uteslutande gör röda viner.
Att först ha kört på Autobahn och komma in på vägar som knappt gick att mötas på kändes lite märkligt. Förvisso var hastigheten mindre, men vi förundrades av hur man skulle kunna köra i 90 på dessa vägar.
Tillslut var vi framme vid resans mål, Bad Münstereifel.  Ett litet samhälle med en otroligt vacker natur i bakrunden. Uppfödaren kom ut och välkomnade oss, som vi vore en del av hennes familj. När vi äntligen fick träffa vår blivande hund Jack var lyckan total. Visst hade vi rest lång väg, men det var värt besväret. Det visade sig att hon hade 5st Kuvasz, och alla var lika trevliga och godmodiga.
När vi någon timme senare packade in oss i bilen och skulle åka, kunde uppfödaren inte hålla tillbaka tårarna. Jag fick bilden av henne att hon lever sitt liv enbart för dem.
När GPSen var programmerad bestämde den att vi skulle köra en annan väg hem. Exakt varför vet jag inte, men det kanske gick snabbare, och var mindre trafikstörningar på A2.
Lille Jack var så otroligt duktig under resan. Han gillade inte att bli inlyft i bilen, men när vi åter igen rullade låg han tyst och lugn där bak.  Jag säger lilla valpen, för att han bara är 15v. sanningen är att han inte är så liten 24,5kg inte undra på att det var lite jobbigt att lyfta in honom.
När vi äntligen närmade oss Lübeck hade vi flera timmar till godo innan färjan skulle gå. När vi slutligen skulle köra fram till färjan var det många lastbilar och deras chaufförer där. Några hade plockat fram bord och stolar och satt utanför bilarna. På en bil såg vi att det stod det några 10l dunkar. Visst, är man riktigt törstig skulle även jag bli glad och upprymd av ett glas vatten, men vi misstänkte att det inte var vatten som hade gjort chaufförerna så glada och upprymda.
När vi äntligen utmattade som vi var, kom på färjan kändes det som att resan äntligen var slut. När vi kom till hytten som vi hade betalat 1000kr mer för än den första, var förväntningarna ganska höga. Det visade sig att bilden vi hade sett på internet inte riktigt stämde. Den stora mjuka 3sitts soffan var utbytt mot en hårt smal 2sitts. Så den som skulle sova i den, skulle nog inte få mycket sömn. Men hur det var somnade vi alla ganska snabbt.
När vi äntligen kom fram till tullen och skulle deklarera ”varan” var tullen stängd. Men det fanns ett telefonnummer som vi ringde och allt var ok. Jack lämnade för första gången under resan en stor hög efter sig. Vi hade befarat att det skulle vara lite av varje i hytten när vi vaknade, men inte.
När vi kom tillbaks till Höganäs blev naturligtvis syrrans Pumisar mycket glada att se matte igen. Jack passade på att tömma tarmen igen och brydde sig knappt om pumisarna alls. På båten hade vi märkt att Jack inte visste hur man gick i trappor. Men vi hade en plan för det. Jeanette gick före och matade honom med skinka, och jag gick bakom och flyttade hans tassar. De sista stegen gick han alldeles själv, och när Jeanette och jag skulle åka, gick han ner som han aldrig hade gjort annat i hela sitt liv. Han hittade ganska snart duschen och bestämde sig för att det var hanns sovplats. Men undan för undan gick han igenom sitt nya hem.
När jag äntligen körde in på tomten här i Långsmala var jag lycklig men trött.
Jag säger dock samma sak jag sade efter första resan genom Tyskland. Det här kommer jag aldrig att göra igen.