13 dagar kvar

Mor har virkat halsband i olika färger och längder, till de små

För något/några år sedan lade jag en korv på köksbordet och lämnade bordet en mycket kort stund. Jag möter Jackie i full fart och hon tar trappan i ett hopp. När jag kommer till bordet är det bara lite ketchup på duken kvar. I går tog jag fram varsin kaka till Gunilla och mig. Jackie stod vid bordet och blev mycket intresserad. När jag hade satt in kakburken igen, var den ena kakan borta. Där stod Jackie och såg mycket olycklig ut. Om hon var olycklig för att hon hade stulit, eller för att hon inte orkade springa, vet jag inte. Men det var i alla fall bara att ta ut kakan ur hennes mun och försöka att inte skratta.

Nu mera springer hon bara i nödfall, exempelvis om katten eller fåglar behöver jagas. Eller om jag kastar ut brödkanter till fåglarna.

När jag började mäta Jackie i början av månaden, var jag förvisso inte så noga med var jag mätte, men då var hon 73 runt magen. I går mätte hon 97 strax efter revbenen. Hon har börjat att flåsa mera, och vi tycker att vi har känt hur det rör sig i hennes mage.

Nu är det ju bara 13 dagar kvar innan vi får träffa de små. Det sägs att första veckorna är lugna om det inte händer något. Men någon sade också att de små har enorma röstresurser, så vi får väl se hur det är med det.

Mor har engagerat sig mycket i valpningen. Hon fick tre st Hundsport där det var en serie om dräktighet och valpning, så hon ställer kloka frågor. Som tur är har jag ju börjat uppfödarkurs, och har läst en hel del. Det återstår att se hur ”normal” hon är. Kuvasz är ju en ganska säregen ras, och valpningen sägs vara utöver det normala. Om det blir två timmar mellan varje valp kan det bli en lång natt. Men vi är minst 4st som är här då, så det skall nog gå bra. Skåpet är laddat med saker vi kan behöva, och syrran tar med sig resten.

En inte allt för järv gissning är att nästa blogginlägg kommer att handla om ett nytt kappittel i vårt li.