Samla kraft

Som en del kanske vet, går jag på uppfördautbildning. Igår drog det igång igen efter ett semesteruppehåll. Det visade sig att en del hade svårt att få ihop livspusslet och valde att läsa på distans istället. Visst, har man inget annat val förstår jag det absolut, men tänk vad mycket de går miste om. Det vi läser i böckerna är ju bara en del av utbildningen. Många av deltidarna har redan en stor erfarenhet, och att få byta erfarenheter är så viktigt.  Igår fick jag naturligtvis frågor om hur det hade gått med Jackie och valparna. Med facit på hand hade vi faktiskt tur i oturen. Någon berättade att hon hade importerat en tik som hon hade stora planer för. Tikens föräldrar hade fina papper och det var en rad av Crufts vinnare i dessa. Av någon anledning hade hon fattat misstankar nu inför en tänkt parning och bestämde sig för en skallröntgen av hunden. Det är visst vanligt att spaniel raser har Syringomyelia Alltså att skallen inte är tillräckligt stor för hjärnan.

Nåväl, hon och hunden ger sig iväg till Norge eftersom de har de bästa expertisen inom området. Hela kalaset med undersökning och resa kostade ca 40 000 kr. Det värsta av allt var att de bedömde hunden icke avelsduglig. Naturligtvis har hundägaren ringt en massa och hur mycket hunden egentligen har kostat är det ingen som vet.

En annan skräckberättelse var, att någon hade parat tre hundar var för sig vid olika tillfällen, men att tikarna gick tomma. När tillfället gavs gjorde de ett nytt försök, och alla tre blev dräktiga samtidigt. Så där stod hon ensam (hennes man var bortrest över helgen) med tre valpande tikar och resultatet blev 29 st välmående små. De sista valparna i princip gav de bort till spekulanter i Tjeckovakien.  

Så allt är inte guld som glimmar, som mor brukar säga. Det var en kolega i dag som frågade vad jag skulle göra med alla pengar jag hade tjänat på valparna. Det var faktiskt den frågan som gjorde att jag började tänka på det här inlägget.  Som säkert alla andra uppfödare, som får frågan blev jag nästan förbannad. En annan kursdeltagare sade, det är inte så konstigt att vissa bara tar en kull. Hon själv hade haft en mardrömskull nyligen, där veterinärkostnaderna överskred inkomsten med råge, och på det tillkommer allt jobb.

Vi hade i alla fall tur i oturen. Vi har gjort vårt bästa för att ge valparna goda förutsättningar och vi är stolta över det vi har åstadkommit. Naturligtvis så har vi fått ovärderlig hjälp från vänner i rasklubben. Utan er hade det kanske hade slutat här. Men nu skall vi samla kraft tills nästa kull….om några år.