Uppfödarutbildningen över

Då var uppfödarutbildningen över.

Igår hade vi sista kurstillfället på utbildningen. Eftersom genetik kan vara lite svårt, hade vi en föreläsning av en kvinna som efter över 70 år fortfarande brinner för hundar och dess ägare. Hon hade gjort detta flera gånger, och hon hade en färdig Powerpoint som med våra frågor tog hela dagen. Vid lunch snurrade det rejält i huvudet på mig. Men jag tror att jag ändå fick en ganska bra bild av hur det fungerar. Men det kanske bara är en illusion.

Hunden har 78st kromosomer i varje cellkärna, och de ligger i par, alltså 39 par.

Vi fick lära oss att alla individer bär på minst fem ärftliga genetiska sjukdomar (Att vara bärare är ju inte samma sak som att vara sjuk), och om man linje avlar får man ju inte bara de bra generna i dubbel uppsättning, utan även de dåliga. Att medvetet göra en parning för att utersluta att ens hund bär på en genetisk defekt, är dyrt, men kan vara försvarbart.

Att en av våra valpar fick en liten krok på sin svans trotts att varken Jackie eller fadern har det, betyder att Jackie med största sannolikhet är bärare av den genen. Agneta som höll kursen sade att det är allt för vanligt att uppfödare skyller på varandra, för att någon valp då och då får en defekt.

Något annat hon tog upp var att många uppfödare, hjälper tiken ofta i onödan vid valpning. Det finns säkert många nu levande svagare hundar som naturen hade sållat bort. Att med alla medel försöka att rädda livet på en valp, är att göra rasen en björntjänst. Hon berättade om sig själv hör hon gick på veterinärhögskolan hur hon hade försökt rädda livet på en valp. Hon gav upp efter någon vecka. Sedan dess har hon låtit naturen ha sin gång.

Hon berättade lite vid sidan av, om sin stora passion för utställningar. Hon har själv i hela sitt vuxna liv varit domare i grupp fem (om jag minns rätt). På den senaste obligatoriska dommarträffen togs det upp det b.la. upp det där med trubbnosar. Nu mera är domare skyldiga att få dem att verkligen springa i ringen, och sedan kolla deras andning och hur fort de återhämtar sig. Domarna skall bli hårdare, och nolla de hundar som uppenbart inte fungerar som de skall. Jag och säkert många med mig, hoppas att det skall göra skillnad, och att vi så småningom slipper se Schäfrar som knappt kan springa, eller hundar som nästan måste ha syrgas för att andas, bli champion