Filosofiska tankar en måndag

Det är ofta jag tänker tillbaka på de olika raser jag har haft och idag hände det igen. Det händer ganska ofta det kommer kommentarer så som göra det rasen är avlad för. Eller att Kuvasz är mycket mildare i temperamentet nu än förr.

Om jag börjar med Schäfern.
innan 1899 användes dess föregångare till att vakta bostäder och boskap. Lite senare gjordes avelsarbetet dem till mera lämpliga att även valla boskap. Med tiden kom även tjänstehundbiten in.

Dobermann
Friedrich Louis Dobermann (1834-1894) vad jag har hört, var hans mål att avla fram en så farlig vakthund det var möjligt, och någon har skrivit att han verkligen lyckadess. Han var skatteindrivare och behövde skydd. Men det blandades ganska snart in mera timida raser och brukshunden var ett faktum.

Om vi bortser från det uppenbara att båda raserna har fysiska brister, och ser till den första tanken med dem. Var det fel att börja använda dem till annat än den första tanken med dem?
jag minns när jag var barn, hur enormt aggressiva och farliga Schäfer var. När jag senare pratade med en f,d. hundförare i flyget bekräftade han det. Han och hans pluton hade försovit sig, och när dagpersonalen öppnade hangarerna anfölls de av ett gäng monster. Det har ju imte hänt mig de senaste 20 åren, Så är då slutsatsen den att Schäfrarna även på den punkten är förstörda?

Om vi vänder oss till trakterna runt Ungern på 800-talet. Att deras vita väktare hade sin plats i samhället ute på Pustan vet vi ju. Men redan i mitten/slutet på 1400-talet togs Kuvaszer in och började klema bort rasen. Senare har jag även läst att de har använts både till jakt och tjänstehundar.

 

Handlar det om utvekling och/eller evolution?

Förmodligen lite av varje.

Bara för att en Dobermann älskar att ligga i knät, så kan jag försäkra att den gör allt som står i dennes makt, för att skydda sin familj, precis som Friedrich Louis Dobermann avsåg. Jag kan även försäkra att även den lydigaste och vältränade Schäfern ogillar när ett barn försvinner ner för backen, bort från flocken i en pulka.

Vi väljer mycket själva hur en hund skall bli som vuxen, men generna finns där och det går inte att göra något åt. Ibland tänker jag på hur mina hundar kunde ha blivit om någon annan hade haft dem. När jag hörde hur min första Dobbis syskon togs bort en efter en p.ga. att de var för aggressiva, och vilket jobb jag hade med att socialisera henne, är det ju inte så svårt att tänka sig hur hon kunde ha blivit. Var det kanske fel av mig att ge henne ett socialt liv? Jag kanske skulle ha bundit henne i löplina, och inte givit henne smak på kärlek och frihet.

 

Ja det här var lite av en måndags filosofiska stund. Nu skall jag missanpassa och förstöra våra hundar lite till